En droppe bland alla andra

De finns stunder då jag älskar att gråta, bara släppa kontrollen och låta de ske. Låta dem rinna utan att hålla dem tillbaka. En känsla av frihet och makt, makt över min egna kropp. En känsla av stillhet.
Jag är en väldigt skör person, egentligen. Det krävs inte mycket för att såra mig, men de krävs betydligt mer för att jag ska visa de. Jag är hårdhudad, jag klarar av att ta smällar, de var min vardag som ung. Jag lärde mig, vart härdad. Det händer inte lika ofta längre, men de sitter kvar. De är på ett sätt bra att vara hårdhudad och något jag är stolt över. Men jag är en ältare, inte utåt men i mitt huvud. Jag ältar saker om och om igen och äter upp mig själv inifrån.

När den ordentliga smällen väl kommer spyr jag upp allting inifrån och tårarna kommer. Inte bara för stunden utan även tårarna jag aldrig fick gråta ifrån bråket 1996 på skolgården med de där tjejerna ifrån klassen. Eller ifrån gloporden jag hörde 1998, eller ifrån ryggskadan 2006. De bara kommer, men jag hindrar dem inte.
En känsla av frihet, en känska av kontroll, en känsla av livet.
Jag lever,
jag är stolt,
jag är jag!

SVar: Jag tog dessa på min åraktikplats, i hans studio :)



fint skrivet!

Känner igen mig själv mycket i den här texten...

åh! himla ball bild!