Jag sitter och tittar på "Generation fett" på TV3 där de nu befinner de sig på en skola i USA för överviktiga ungdomar. Det är ingen skolan som vilken som helst, utan den är för överviktiga som vill gå ner i vikt, men med ett udda program för oss som bor i Sverige. De äter nämligen bara skräpmat som vi skulle kalla det.

På skolan finns det en tjej som heter Alexandra, som är ifrån Sverige. Hon berättar om skillnaden om att vara överviktig i Sverige och i USA, och jag kan så väl känna igen mig om när hon berättar om hur det är i Sverige. Inte för att jag är så stor eller överviktig i de laget. Visst är jag inte miss skinny men inte heller miss fatty.

Hon berättar att överviktiga i Sverige får kämpa sig till uppmärksamhet, vilket jag kan känna igen mig i. Du blir lätt klassad som dum eller tråkig och är inte värd att prata med eller ställa en fråga till. Utan vill överviktiga ha uppmärksamhet får de fixa den själva.

Anledningen till att jag känner igen mig i detta är att jag varit större. jag har behövt jaga den uppmärksamhet jag vill ha.
Jag vart inkallad till skolsyster när jag var 10-11 år där hon sitter och pekar ut mig som överviktig. Frågar mig om vad jag äter, och skäller ut mig för mina svar och berättar vad jag borde äta istället. Det tog mig 3 dagar innan jag vågade berätta om samtalet för min mamma. Vilket jag även gjorde över telefon för jag vågade inte berätta de öga mot öga. Har man dåligt självförtroende innan, gjorde skolsyster de inte bättre.
Detta hände på våren strax innan sommarlovet. När jag kom tillbaka den hösten hade jag gått ner ca 10 kilo. Det jag undrar är vad skolsyster hade gjort om jag kom tillbaka med anorexi. Vilket jag tror skulle kunna ända när de pekar ut någon på de viset som de gjorde med mig.
Det jag hade gjort den sommaren var att jag ändrade mina matvanor. Min farmor gav mig godis förbud i byte mot femhundra kronor. Det snacks jag fick äta var popcorn. Jag åt även mycket mer frukt och grönt men inget mer, eftersom det var sommar rörde jag även mycket på mig. Thats it!

Så när jag först började titta på programet idag vart jag väldigt skeptiskt till att de verkligen fungerade, men flickorna gick verkligen ner i viktigt och deras självförtroenden steg i samma takt som vikten minskade. Vilket är de som betyder något. Så det spelar igen roll vilken väg du väljer för att nå ditt mål, huvudsaken är att du kommer fram.
Jag tror fortfarande på vägen jag valde för ca 9-10 år sendan för att förlora kilon. Kaske just för att vi har den synen på mat och övervikt i Sverige. Snacks för oss är skräp när de är tvärt om i USA. För att gå ner i vikt ska vi vara nyttiga och för oss i Sverige är de Frukt och motion nyckeln.

Jag är nöjd med mig själv idag och jag har har lärt mig att acceptera mig själv. Min strävan är inte att bli miss skinny, utan att öka på mitt själförtroende och självkänsla på annat vis. Där av alla kurser och uppdrag jag tar mig för. Det gör jag inte bara för nöje utan även för att stärka mig själv. Av erfarenhet vet jag att det fungerar.

Jag vill vara Caroline, för ingen annan är lika bra på att vara mig som jag är. Visst finns det saker jag skulle vilja förändra men jag lär mig dag för dag att acceptera dem.

Livet är en gåva, full av ögonblick. För kort för att gå runt och vara missnöjd.